Tånaglar i soffan.
Ja.
Du hörde rätt.
Tånaglar.
I.
Soffan.
En plats för vila.
För samtal.
För kaffe & trygghet.
Inte en tånagelgrav.
Vi satt där & småpratade.
Jag & kollegan.
Ljummet kaffe.
Några kex.
Lite skvaller.
Sen såg vi den.
En ensam nagel.
Inte hand.
Tå.
Jag ville inte tro.
Men jag lyfte kudden.
Och där.
En invasion.
Som en arkeologisk utgrävning.
Fast utan forntida charm.
Bara naglar.
Många naglar.
Hundratals.
Som om någon samlat.
Sorterat.
Gömde som ett barn gömmer godis.
Fast med fötter.
Kollegan kräktes.
Allvarligt.
Gick rakt ut.
Sa inte ens hejdå.
Jag stod kvar.
I chock.
Med dammsugaren.
Och ett trauma i hjärtat.
Jag la upp bild i Slack.
Skrev:
“Vem. Har. Klippt. Naglar. I. Soffan?”
Tystnad.
Tystnad är också ett svar.
Sen började det.
Obsessionen.
Jag lyfte kudden varje dag.
Letade nya naglar.
Började misstänka folk.
Scannade fötter.
Doftade i luften.
Analyserade skor.
Det var mörkt.
Jag var Sherlock.
Med dammsugare.
En kväll.
Jag jobbade sent.
Nästan ensam.
Gick ut till soffan.
Där satt han.
I tystnad.
Med sax.
Klippte.
Som om det var yoga.
En nagel i taget.
Pling.
Pling.
Jag sa:
“Vad gör du?”
Han sa:
“Vill inte gå barfota.”
“Så jag klipper här & lägger dem under kudden.”
“Städpersonalen tar det ju.”
Jag dog lite.
Inombords.
Och utombords.
Sa:
“Det här är ett kontor.”
“Inte din personliga fotstudio.”
Han förstod.
Det blev inga fler naglar.
Men jag sa aldrig vem.
Skyddade honom.
Av nån anledning.
Kanske för att jag orkade inte mer.
Men jag glömmer aldrig.
Den där dynan.
Doften av termoskaffe & trauma.
Naglarna som låg där.
Tysta.
Sammanbitna.
Som ett vittne.
Och varje gång jag sätter mig i en soffa.
Lyfter jag kudden.
Jag litar inte längre.
Inte på människor.
Inte på möbler.
Inte på kontorsmiljöer med avslappnad policy.
Har du hittat något äckligt på jobbet?
Skriv.
Snälla.
Jag vill inte känna mig ensam.
