Du tänkte: nu händer det.
Costco öppnar.
Du sa: nu blir det amerikanskt.
Du kände: nu blir allt bättre.
Sen kom du till Arlöv.
Det var inte folk.
Det var ekon & damm.
Det var ett vakuum.
Fast med korv & kvitton.
Någon hostade vid plastpallarna.
Någon ropade in i tomheten:
“Hallå? Är det någon här?”
Ett eko svarade:
“Bli medlem först, tack.”
Du betalade 500 kronor.
Fick ett kort & förvirring.
Möjligheten att köpa muffins.
I bulk.
I livskris.
Du såg ingen jätteskylt.
Du såg ingen kö.
Du såg en man i fleece.
Han sålde guldtackor & ballonger.
Du försökte bli glad.
Tog bild på jättepaket ketchup.
Postade:
“Ketchupland #costcokärlek”
Men det var mörkt inombords.
Du jämförde med Snabbgross.
Det var typ samma pris.
Fast utan kortavgift.
Med riktiga människor.
Du sprang till kundservice.
Frågade:
“Har ni något speciellt?”
De svarade:
“Jo. Vi har yta.”
Du köpte tre liter coleslaw.
En bok om bilbatterier.
Ett regnställ för hästar.
Ingen vet varför.
Inte ens du.
Du har ju ingen häst.
Du försökte känna det amerikanska.
Men kände mest Arlöv.
En lätt skam.
Som en mjuk filt.
Av ekonomisk felbedömning.
Folk filmar i butiken.
Zoomar in på plastost.
Lägger filter.
Skriver:
“Kände nästan Walmartvibbar idag!”
Men nej.
Det här är inte Walmartvibbar.
Det här är välsorterad tomhet.
Med medlemskap & själavakuum.
Ändå.
Vi går dit.
Vi hoppas.
Vi betalar.
Vi lurar oss själva.
Costco är inte en butik.
Det är en livslögn i pallformat.
Vi älskar den lite.
Jag står redan vid hylla 42.
Stirrar på 9 liter senap.
