Jag skulle bara äta fondue.
Det lät så festligt.
Som att doppa sin själ.
I olja & glädje.
Eller hetta & kolesterol.
Man får ju såser.
Många.
Mystiska.
Magiska.
Någon är alltid favorit.
Den tar alltid slut först.
Alltid.
Det är lagen.
Då börjar jakten.
På mer av såsen.
Du reser dig värdigt.
Men med panik i hjärtat.
Du är såssoldat nu.
Köttet.
Du måste äta mycket.
Så du “tjänar in det”.
Som om du bokför biff.
Som om entrecôte är excel.
Men sen pommesen.
De vill att du mättas.
På potatis.
Friterad lögn.
Du måste motstå den.
Stärkelse är fienden, broder.
Får du två pinnar?
Lyckan vibrerar i bröstet.
Då går det undan.
Dubbelspett, dubbel ära, dubbel biff.
Du kör som en kung.
Men får du en pinne.
Nej.
Nej nej nej.
Då sitter du där.
Som en fondue-novis.
Ensam.
Sårbar.
Oljerädd.
Elden.
Den dör alltid plötsligt.
Du står med rått kött.
Eldlös.
Hjälplös.
Bitter.
Personalen muttrar, tänder om.
Alla suckar i kör.
Men det är värt det.
Så värt det.
Alltid.
När såserna är goda.
När man får sin banansås.
Ja.
Banansås.
På riktigt.
Det låter vidrigt.
Det är vidrigt.
Men det är tradition.
Fondue är heligt.
Nästan som dop.
I fett.
Jag älskar fondue.
Jag älskar fondue.
Det är ett livsval.
Ett kall.
En identitet.
Som att tro på något.
Så, fondueälskare där ute.
Vi är en folkgrupp.
En rörelse.
En rörelse i smör.
Vi kräver fler fondueställen.
Fler pinnar.
Mer sås.
Framför allt:
Sluta ge oss pommes.
Ge oss bara kött, sås & eld.
Länge leve fondue.
Länge leve banansås.
Länge leve köttdopet.
Fondue forever, mina vänner.
