Bibliotek är tempel.
Av böcker.
Och damm.
Och blyertspennor.
Och regler skrivna av Voldemort.
Du går in.
Du andas in.
Du känner dig vis.
Du känner dig stor.
Du tar ett djupt andetag.
FEL!
För andas får man inte.
Personal i beige ylletröja.
De hör en blinkning.
De hör din aura.
De hör dina tankar.
De hör när du funderar.
“SSSCCCCHHHHHHH!!”
Du duckar.
Reflexmässigt.
Träffad av ljudets tystnad.
En pensionär svimmar i närheten.
Barnet i hörnet börjar viska.
“Vad gjorde den där personen?”
“Den suckade.”
Men alltså: jag älskar bibliotek.
Jag älskar konceptet.
Idén.
Gratis visdom med plastkort.
Man kan lära sig danska.
Eller hur man undviker fuktskador.
Eller hur man fostrar marsvin.
Eller vem som mördade i kapitel tre.
Men stämningen?
Den är apokalyptiskt tryckt.
Det är som FN-möte.
Fast med fler stirrande tanter.
Och mer dömande gardiner.
Och totalförbud mot glädje.
Du ser en rolig boktitel.
Du fnissar lite.
FEL!
En biblioteksassistent hissas ner.
Från taket.
Med sele.
Och tystnadsvapen.
Du frågar var deckarna står.
Bibliotekarien suckar så högt.
Att bokhyllan 3A skälver.
Och fyra romaner självantänder.
Ändå, ja ändå!
Jag ÄLSKAR bibliotek.
De är mitt lyckopiller.
Mitt heliga boktempel.
Men snälla någon, låt mig viska.
Låt mig skratta tyst.
Låt mig leva!
Utan att tystas med laserblick.
Ge mig böcker.
Ge mig värme.
Men ge mig mindre skräck.
Och lite fler “haha!”
Och färre “sscccchhh!!”
Det var allt.
Nu viskar jag hejdå.
Innan någon trycker på larmet.
För glädje.
