Möte idag. Powerpoint.
Jag ser första sliden.
Full text. Tolv punkter.
Min själ lämnar kroppen.
Presentatören börjar läsa.
Exakt som det står.
Ord för ord. Som en präst.
Jag får panik. Inre migrän.
Kollar klockan. Kollar taket.
Letar nödutgång. Hittar ingen.
Folk antecknar som om det behövs.
Det behövs inte.
Det står ju där.
Vi alla kan läsa.
Vi är vuxna människor.
Men nej.
Vi ska sitta. Lyssna.
På högläsning.
Som på lågstadiet.
Fast med Excel istället för Alfons.
Powerpoint-slide två.
Nu med ännu mer text.
En hel roman. I punktform.
Tårar börjar bränna.
Min själ viskar “logga ut”.
Varför inte bara mejla allt?
Vi kan läsa själva.
Jag lovar. Vi kan.
Men nej.
Vi ska lida tillsammans.
Globalt, digitalt och emotionellt.
Snälla du med Powerpoint.
Vi ber dig ödmjukt.
Stäng av din inre uppläsare.
Berätta något istället.
Engagera oss. Chocka oss.
Visa en bild. En känsla.
Ett ord. Inte en bok.
För varje slide med romantext – dör ett mötesrum i Göteborg.
Och någon bokar terapi.
För tredje gången i veckan.
Så till alla presentatörer där ute:
Högläsning är inte en superkraft.
Det är tortyr. Med punkter.
Vi förtjänar bättre.
Vi har e-post.
Vi har ögon.
Vi har gränser.
Och vi är…
Trötta. Så. In. I. Powerpoint.
