Masspsykos i Göteborg igen.
Tondövas Riksförbund samlas traditionsenligt.
Kallar det “konsert”.
Vi andra kallar det:
Ljudligt övergrepp på mänskligheten.
De står där & skriker.
I ösregn & självförnekelse.
“Det är så äkta!”
Ja.
Som magsjuka i realtid.
Håkan slår an första tonen.
Fem måsar dör omedelbart.
Barn gråter.
Hundar ylar.
Räddningstjänsten mobiliserar.
Men publiken?
Gråter av extas.
“Han sjunger direkt från hjärtat!”
Jo visst.
Men hjärtat är inflammerat.
Och har ingen tonkänsla.
Det låter som olycka.
Som ett tågspår självdött.
Som en cello i eld.
Men ändå jubel.
Massivt jubel.
Jag vill förstå dem.
Vill också drabbas.
Vill kunna älska ljudvåld.
Vill stå där & grina.
Av total hörselförlust.
Men jag hör allt.
Varje falsk ton.
Varje gastande versrad.
Som misshandlar språk & melodi.
Utan ånger.
“Det är poetiskt!”
Snälla.
Det är ord på smärta.
Kastat i takt.
Med en trasig metronom.
Håkan sjunger som man faller.
Plötsligt.
Våldsamt.
Ofrivilligt.
Och utan att någon hjälper.
Vi måste prata.
Om de här människorna.
Tondövas Riksförbund växer.
Som en sekt.
Fast med mindre talang.
De går på konsert.
Kommer ut som frälsta.
Köper merch.
Och öroninflammation.
För 995 kronor.
Sverige är i fara.
Kulturministern tiger.
Sjukvården larmar.
Folkhälsomyndigheten vädjar:
“Stanna hemma. Spela Evert Taube.”
Men nej.
Nästa helg kör han igen.
Ullevi vibrerar av skräck.
Och Håkan?
Han ler snett.
Tonlös & stenrik.
