Ett svart hål.
Förr var det svarta hål i rymden.
Nu är det TikTok.
Jag tänkte titta en kvart.
Max.
Bara ett klipp.
Kanske två.
Ett med en hund som lagar pasta.
Sen släcka lampan.
Fem timmar senare.
Jag har inte rört mig.
Min själ är uppslukad.
Mina ben är domnade.
Jag vet nu hur man bygger ett utekök i lera, dansar på tå i regn, flår en mango med tandtråd och vad en alpacka tycker om Taylor Swift.
Det började oskyldigt.
Nu har jag scrollat så länge att jag känner mig personligen ansvarig för internet.
Algoritmen vet allt.
Den känner mina drömmar.
Den viskar:
“Vill du se en hamster som sorterar M&M’s i färgordning?”
Ja.
Ja, det vill jag.
Tydligen.
Sen kommer en kvinna som viskar om kristaller.
En kille som hoppar över en bil.
En mormor som bakar i slowmotion och säger “bubblig deg” med otäckt mycket pondus.
Jag blundar.
Försöker stoppa mig själv.
Öppnar ögonen.
Ny video.
En katt spelar xylofon.
Jag jublar.
Min hjärna skriker “sluta”.
Tummen säger “scrolla”.
Jag lyder tummen.
Jag får matlagning.
Jag får dans.
Jag får en kvinna som bor i ett rör i Arizona och pratar om minimalism.
Jag älskar henne.
Vi är nu gifta i algoritmens ögon.
Jag får inspiration.
Information.
Överinformation.
Jag får veta att jag gör allt i livet fel.
Men det är okej.
För jag har lärt mig vika en t-shirt med två fingrar och en suck.
Och jag tänkte bara vara inne en kvart.
Nu är det inte eftermiddag.
Nu kväll.
Jag vet inte längre.
Jag är ett med TikTok.
En del av kretsloppet.
Jag andas i reels.
Jag lever i loop.
Skicka vatten.
Och en laddare.
Jag kommer inte ut.
