SJUKHUSET, ETT DJUPT DRAMA!
Allt är stilla.
Typ.
Bara lite pip.
Lite larm.
Lite.
BOOOIIIIING.
23:00: Kaos bryter ut.
Alla maskiner flippar.
Skärmar blinkar i regnbågar.
Som gay pride fast stressigt.
Blipp-blopp-blapp-BAAAAM.
Droppmaskinen får nervsammanbrott.
Spottar ur sig vätska.
Jag får saltlösning i ögat.
Smakar som tårar.
Fast mer vårdiga.
Monitorn bredvid mig skriker:
”SYREBRIST!
SYREBRIST!
SYREBRIST!”
Alla andas ändå.
Ingen lyssnar.
Den vill bara bli sedd.
Nån sätter sig i min säng.
Han heter Rolf.
Han tror jag är hans fru.
Vi skedar.
Det känns tryggt.
TV:n startar av sig själv.
Volymen: 378.
Kanal: Barnkanalen.
Innehåll: tecknad orm som gråter.
Alla gråter med.
En man börjar dansa.
Han har inga byxor.
Hans infart glittrar.
Nån applåderar.
Nån ber.
Klockan 00:19.
Min säng vibrerar.
Inte som massage.
Som jordbävning.
Eller möte med andevärlden.
En snarkar i stereo.
Nån snarkar på inandning.
Nån på utandning.
Tillsammans: musik för galningar.
Vi kallar det Jazz.
En annan ropar “BINGO!”
Varje minut.
Vi har ingen bricka.
Men han vinner ändå.
Han har pondus.
Sköterskan kommer in.
Ser sig omkring.
Säger “nej tack”
Backar långsamt ut.
Vi förstår henne.
Klockan 01:55.
Fjärrkontrollen försvinner.
Stor kris.
Nån gråter.
Nån biter sin säng.
Nån har duschat i handsprit.
“Jag är ren nu”, viskar han.
Hans hud: som pepparkaka.
Hans blick: som Jesus.
Fast argare.
Jag är yngst.
Med 40 år.
Det känns så.
Alla andra är historiska fynd.
Skelett med hjärta.
En man skrattar i sömnen.
Högt.
Som en clown på helium.
Vi skrattar med.
Av rädsla.
03:00: Nån har fött något.
Vi vet inte vad.
Ser ut som apelsin.
Han döper den till Gert.
Vi hälsar artigt.
En gubbe har strumpor i munnen.
“Det dämpar tinnitus”, säger han.
Låter logiskt.
Vi provar alla.
Det fungerar.
(Inte.)
TV:n byter språk igen.
Nu arameiska.
En börjar tala flytande.
“Jag visste det!”
Ingen gör det.
Klockan 03:51.
Telefon ringer.
Han svarar: “Polisen?”
Det är hans dotter.
De pratar om falukorv.
Nån slår larmknappen.
Ingen reagerar.
Så han trycker igen.
Igen.
Igen.
Igen.
Igen.
Igen.
Igen.
Vi hör steg.
Sköterskan kommer.
Med glass.
Hon är vår gud nu.
Vi följer henne.
En säng rör sig igen.
Kör ut i korridoren.
Ingen ligger i den.
Vi bara tittar.
Som en dokumentär.
04:10.
Nån sjunger nationalsången.
På klingon.
Vi reser oss.
Nationell respekt.
Jag försöker sova.
Lägger mig baklänges.
I min kudde.
Får ryggspärr & tinnitus.
Det är ändå tystare där.
En gubbe börjar jonglera.
Med sina tofflor.
De är blöta.
Ingen vet varför.
Alla duckar.
En annan tuggar på fjärrkontrollen.
“Den smakar trygghet.”
Vi förstår.
Vi frågar inte.
Vi vill bara hem.
Jag andas in.
Ångrar det direkt.
Det luktar:
Gammal leverpastej & stress.
Kroppen ger upp.
En säger “jag tror jag dog”.
Vi nickar.
Vi tror också det.
Men vi är kvar.
I purgatoriet.
Morgonen kommer.
Sköterskan med.
Hon säger glatt:
“God morgon, hur mår vi?”
Vi bara skrattar.
Sen gråter vi.
I kör.
Som en kör.
Av trasiga kroppar.
Samt trasiga maskiner.
Det var bara en natt.
Men vi åldrades åtta år.
Jag kom in som människa.
Går ut som metafor.
För trauma i grupp.