May the 4th be with you!
Alltså, 4 maj. Star Wars-dagen.
Och varje år vaknar mitt inre barn, sätter på en osynlig jedikåpa och säger tyst för mig själv:
“Jag är redo. Ta mig till galaxen.”
Jag såg de första två filmerna samma år som den tredje kom.
Det blev bio-maraton i Malmö.
Popcorn, biostolar och total Star Wars-besatthet.
Och det var magiskt.
Alltså MAGISKT.
Jedi, Wookiees, Darth Vader och ljussablar.
Vuxenvärlden kändes väldigt långt borta.
Men på den tiden…
Det fanns inte VHS överallt.
Man kunde inte streama.
Man fick jaga Star Wars som en rebell jagar imperiet.
Och de gånger det visades på TV?
Då var det heligt.
Då fick INGEN prata i rummet.
Inte ens andas högt.
Och figurerna!
Vi samlade i klassen.
En hade Luke, en hade Leia, någon hade till och med Jabba the Hutt.
En annan hade Dödsstjärnan.
Tillsammans hade vi hela galaxen.
Köksgolvet blev Tatooine, soffkudden var ett rymdskepp och mammas dammsugare blev en AT-AT.
Jag var fast.
Är fortfarande fast.
För oavsett hur gammal man blir, så finns det något i Star Wars som aldrig riktigt släpper taget.
Kanske är det hoppet.
Kanske är det kraften.
Eller så är det bara Chewbacca.
För ärligt talat, vem vill inte vara Chewbacca?
Och visst har filmerna åldrats.
Men ändå inte.
För om två år…
FEMTIO år sedan första filmen.
50?!
Och ändå känns det som igår som jag stod och försökte få ljussabeln att funka med hjälp av ett gammalt kvastskaft och viljestyrka.
(Och lite tuggummi.)
Så till alla som minns,
alla som älskar,
alla som någon gång försökt flytta något
med kraften och blicken –
jag ser er.
Ni är mina jedis.
May the 4th be with you.
Alltid.
Alltså, verkligen alltid.
