Vi var bästa vänner.
Hon var min storasyster.
Jag var lillebrorsan.
Fast utan blodsband.
Bara band i hjärtat.
Vi möttes på jobbet.
Samma humor.
Samma musik.
Samma svordomar.
Samma hat mot måndagar.
Hon grät.
Jag lyssnade.
Hon var dumpad.
Jag kom med glass.
Samt PowerPoint om varför han sög.
Hon var konstnärlig.
Kreativ som ett hav.
Jag beundrade henne.
Som man beundrar stjärnor.
Fast stjärnor skriker mindre.
Jag var där.
När killar var skit.
När livet var skit.
När ekonomin var skit.
När hela skiten var skit.
Vi tränade ihop.
Pratade kärlek, sjukdomar, gud.
Delade kladdkaka & kriser.
Skrattade åt kontorspolitik.
Plus hennes chef som hette Janne.
Jag stöttade alltid.
Alltid.
Som en känslomässig IKEA-hylla.
Stabil.
Billig.
Överanvänd.
Sen kom snubben.
Yngre, högljudd, sliskig.
Tatuerad självkänsla.
Snabba solglasögon.
Långsamma ursäkter.
Så blev jag:
Blockad.
Borttagen.
Bortglömd.
Som en gammal chokladbit.
Med bäst före 2012.
Hon sa inget.
Bara tystnad.
Bara noll.
Bara DJ-karriär.
Misstankar om svek.
Nu är hon DJ.
Spelar överallt.
Lever life.
Med hörlurar & vrede.
Jag undviker alla ställen.
Mobilia.
Ribban.
Vinbarer.
Clubs.
Liv.
Jag har sett henne.
På håll.
På scen.
Bakom decks.
Med sin son i publiken.
Det gör ont.
Att jag vet så mycket.
Hon inget längre.
Inte ens att jag undviker.
Varenda plats där hon andats.
För vi var syskon.
Fast utan blodsband.
Men hjärteband slits också.
De går inte av.
De nöts till aska.
Jag hade förlåtit.
Kanske.
Om hon bara frågat.
Om hon bara sagt:
“Jag vet inte varför. Men jag saknar dig.”
Men så blev det inte.
Det blev block.
Det blev bass.
Det blev Malmönätter.
Med låg puls & hög bas.