Man vet att man börjar bli gammal när höfterna knakar i takt.
Till Basshunter.
Och det känns… rimligt.
Jag dammsög häromdagen.
“Klubbklassiker 2002.”
Tio minuter in står jag i hallen och shufflar med munstycket.
Pulsen på 180.
Ryggen på semester.
Jag torkar av fönsterbrädan som om det vore DJ-bordet på Spy Bar.
Tvättar badrumsspegeln som om jag vore i en slow motion-musikvideo.
Med windex och svett.
Och mitt i allt…
Ett grått hår.
På handen.
HANDEN.
Vad gör det där?
Vem bjöd in det?
Är det en spion?
En föraning om att snart kommer alla hårstrån bli grå.
Alla.
Det är inte längre “fifty shades of grey”.
Det är “fifty shades of varför är mitt ögonbryn tvåfärgat?”.
Förr var man rädd för mörkret.
Nu är man rädd för belysning i dagsljus.
För där syns allt.
Varenda linje.
Varenda pigmentfläck som heter Rolf.
Man böjer sig ner.
Det knäpper.
Man reser sig upp.
Det ekar i nacken.
Kroppen är inte längre ett tempel.
Den är ett andrahandskontrakt med vattenskada.
Men man kämpar.
Man kliver in i sina dämpade skor.
Man läser innehållsförteckningen på yoghurt.
Man får ett pirr i magen av “nytt lock på burken”.
Och man dansar.
Lite försiktigt.
Till gamla hits.
Med dammsugaren.
I pyjamas.
Med ett leende och ett knak i varje knä.
Det är så här vi lever nu.
Moget.
Milt grått.
Och väldigt, väldigt rytmiskt.
