Det började.
Med en dörr.
En.
Jävla. Dörr.
Någon stängde den lite för hårt.
BAM.
Dagen efter.
Lapp.
Versaler.
Comic Sans.
Blodtryck 400.
“SLUTA SMÄLLA DÖRREN!! Vissa försöker SOVA!! /Anonym (men du vet vem du är)”
Dag två.
Ny lapp.
Snett tejpad.
Mycket blyerts. Lite syra.
“SLUTA VARA SÅ JÄVLA LÄTTKRÄNKTA!!! Dörrar finns. Lev med det. /En annan (som också vet vem du är)”
Dag tre.
Färgat papper.
Doft av kanel.
Vibes: passiv aggression och surdeg.
“Jag bor på trean. Har inte hört en smäll.
Kanske du ska ta av dig offerkoftan?
PS. Jag bakar. Men bara till trevliga.”
Dag fyra.
Laminerad.
Med QR-kod.
Som att hela konflikten nu finns på Spotify.
“Det här är ett trapphus. Inte Hunger Games.
Låt oss fika.
Eller slåss.
Jag är redo.
Vänligen, vån 2 (ja, det var min jacka. Förlåt?)”
Fyra lappar.
Tre passivt-aggressiva skribenter.
En dörr.
Och vi har fortfarande ingen aning om varför soprummet luktar surströmming och besvikelse.
