Skolavslutning i juni.
Solen sken som straff.
Alla luktade hårspray & stress.
Man var fjortonår år.
Men ville vara:
Don Johnson, fast från Malmö.
Man hade linnekostym.
Beige som skolans korridorer.
Köpt på JC av min moster.
I tyg som hatade kroppsvärme.
Den skrynklade sig vid ankomst.
Den skrek vid rörelse.
Den luktade citrus & panik.
Och så lofers.
De var nya.
Hårda som snickarbyxor.
Skrikiga som inre ångest.
Man gick som en pingvin.
Med självförtroende.
Av glas & fotsvett.
Man försökte le.
Man försökte vara cool.
Man var inte cool.
Man ville vara Miami Vice.
Man blev mest mellanmjölk.
Man höll ett sångblad.
”Den blomstertid nu kommer.”
Rösten brast.
Men man log ändå.
För hon var där.
Tjejen från nian.
Med flätor & Lavendeldoft.
Hon log tillbaka.
Eller kanske mot någon bakom.
Men ändå.
Man satt i aulan.
Svetten rann i svanken.
Linnet levde sitt eget liv.
Man satt rakt.
Som en kniv.
Med fuktig rygg.
Sen var det saft.
Kaka.
En för lång rektor.
Sen frihet.
Eller ja, sommarlov.
Men först: Gå hem i linnet.
Med skrynklor.
Med klämskav.
Med blödande fötter.
Men ändå:
En hjälte.
En ikon.
En pojke i linne.
På väg mot vuxenvärld.
I storlek 164.
