Vi måste prata hudvård.
Alltså kvinnors hudvård.
Inte “skvätta vatten & gå.”
Nej nej, detta är ritual.
Typ som religion, fast med syror.
Du tvättar bort smuts & smink.
Smink som du själv applicerat.
Det är som att måla ett hus.
För att sen högtryckstvätta det & sen måla igen.
Varje dag.
I ansiktet.
Sen kommer toner.
Inte musik, pH-balans.
Ingen vet vad det är.
Men alla har en flaska.
Toner: “för att återställa själen.”
Efter det – serum.
“Ett för porer.”
“Ett för livskriser.”
“Ett som bara doftar dyrt.”
Serum är som horoskop i pipett.
Du tror inte på det.
Men ändå, något händer.
Sen läggs krämer.
Dagkräm.
Nattkräm.
Ögonkräm.
Snart även tandkräm för pannan.
Samt peeling!
Peeling är hudens exorcism.
Du gnuggar bort död hud & eventuellt förflutna relationer.
Ansiktsmask läggs på.
Ni sitter still & ler.
Med blå lera i näsan.
Det är spa, säger de.
Det är “självkärlek”, säger andra.
Det är krig mot porer, säger jag.
Efter allt detta?
Efter 47 produkter & chanting?
Då kommer smink.
Foundation.
Concealer.
Rouge.
Contour.
Allt läggs ovanpå den nyvunna huden.
Det är som att renovera kök & sen hänga upp draperi från 1983.
Men vet du vad?
Jag respekterar det.
Det är konst.
Det är kamp.
Det är hudens version av Gladiator.
Men logik?
Nej.
Det är det inte & det är helt okej.
