Fula vaser

Hur många fula vaser?
Svaret: Alltid en till.
Färgglad.
Skev.
Arg.
Som ett konstnärligt rop:
“Köp mig annars dör jag!”

Det började så oskyldigt.
“Jag testar keramik!”
Vi sa: “Vad kul!”
Vi ljög.
Vi visste bättre.

Sen kom första vasen.
Som såg ut som en snigel på syra.
Den var lila & bucklig.
Den kostade 450 spänn.
Jag sa:
“Wow! Så unik!”
Hon sa:
“Jag gjorde den med själen!”
Jag sa inget mer.

Sen kom muggarna.
Alla utan botten.
Vätska rann ut.
Min soffa gråter ännu.
Men jag log tappert.

Sen: ljusstaken.
Formad som höna?
Med tre huvuden?
Den stirrar på mig.
Den kräver offer.
Jag vågar inget säga.
Man vill ju stötta.
Man vill ha vänner.
Men inte i stengods.
Samt definitivt inte i guldfolie.

Varje helg: ny marknad.
Nya pop up-butiker.
Nya “unika uttryck”.
Nya aggressiva dekorationer.
Nya skrik i själen.

Hon sa:
“Jag känner att leran väljer mig.”
Jag tänkte:
“Jag känner att leran hatar dig.”
Men jag sa: “Fint!”

Mitt hem är gisslan.
Det luktar hobby.
Varje fönster: fulvas.
Varje bord: krigszon.
Varje hylla: en kompromiss.

Jag försökte gömma en.
Bakom gardinen.
Hon hittade den.
Hon sa:
“Aha! Den fick hedersplats!”

En kompis målar nu.
Akvarell.
I nyanser av panik.
Ett barn ritade bättre.
Barnet var en katt.

Jag försökte vara ärlig.
“Jag har inte råd.”
Hon sa:
“Men du kan byta till dig något!”
Nu är jag skyldig fem skålar.

En ville byta:
Fyra krukor mot massage.
Av mig.
Med hennes hemgjorda olja.
Doft: citron & ångest.

Vänskap borde vara enkel.
Inte en keramikgisslan.
Inte en ekonomisk fälla.
Inte ett evigt ”men du stöttar väl mig?”
Jag vill stötta i tystnad.

Funderar på flytt.
Ny identitet.
Nytt hem.
Utan höna-ljusstakar.
Samt utan konstnärligt tvång.

Nästa gång hon frågar:
“Vill du köpa min nya skål?”
Ska jag säga:
“Nej, men jag gräver min egen grav.”
I lera.
Ironiskt nog.