Jag har ingen katt.
Men jag hade en.
I sju dagar.
Nu är jag förändrad.
Jag var bara kattvakt.
En enkel tjänst.
En vecka.
“Hon är snäll,” sa ägaren.
Det var lögn.
Full lögn.
Noll sanning.
Hon kom in som en skugga.
Med ögon av dömande eld.
Samt en attityd från helvetet.
Jag bockade & bugade direkt.
Första natten väckte hon mig.
Inte med ljud.
Med ögon.
Hon bara stirrade.
I timmar.
Jag blundade.
Hon nös.
I ansiktet.
Jag erbjöd henne mat.
Hon nosade.
Ryggade bakåt.
Jag försökte med tonfisk.
Hon fnös.
Gick på mina skor.
Jag rensade kattlådan minutiöst.
Hon gick i den direkt.
Och grävde som en grävmaskin.
Sedan tittade hon på mig:
“Slö slav. Gör om.”
Hon låg på min laptop.
På tangentbordet.
Med flit.
Tryckte “F4” i 30 minuter.
Startade Excel.
Fick högre lön.
Hon rev ner min gardin.
Inte av misstag.
Det var konst.
Hon tittade på mig efteråt:
“Varsågod. Jag fixade stilen.”
Jag skulle duscha.
Hon följde efter.
Satt & glodde.
I tyst föraktfull fascination.
Som om jag var konstig.
Jag viskade hennes namn ibland.
“Luna?”
Hon svarade inte.
Hon är inte “Luna”.
Hon är L, som i ledare.
Jag gick till jobbet trött.
Hon sov hela dagarna.
Jag kom hem.
Hon var kränkt.
Jag var två timmar sen.
Jag gav henne leksaker.
Hon lekte med mina tår.
Jag gav henne kärlek.
Hon bet mig.
Av glädje?
På dag 5 kapitulerade jag.
Jag sov med hennes filt.
Jag åt i tystnad.
Jag bad om tillåtelse för att blinka.
Sista dagen tittade hon på mig.
Det var ett ögonblick av ömhet.
Eller ett tyst hot.
Sen kräktes hon i min sko.
Nu är hon borta.
Jag saknar henne varje minut.
Jag är fri.
Men också övergiven.
Jag var kattvakt.
Nu är jag bara vakt.
Av min tomma själ.
Samt ett par förstörda strumpor.
