Jag gick in i kyrkan.
Då försvann min röst.
Den bara dog.
Som en tändsticksbåt.
I ett heligt hav.
Jag sa “HEJ” till nån.
Det kom ut “h e j”
Som om jag svor.
Som om Gud lyssnade.
Med hörsel som örn.
Alla viskar där inne.
Det är viskparadis.
Viskvärld.
Viskland.
Man viskar sig fram.
Som en skugga.
Som en väldigt blyg vampyr.
Och man vet inte varför.
Det bara sker.
Som ett gammalt hemligt kontrakt.
“Kom in. Prata svagt.
Eller så blir det helvete.”
Sen ska man sitta.
Men på vilken sida?
Vänster?
Höger?
Mellersta kaoset?
Vad är ens reglerna?
Blodssläkt till höger?
Eller vänster för syndare?
Jag satt där fel.
Jag kände det direkt.
Snett, snett i själen.
Alla sneglade snett.
Jag viskade: “förlåt platsmisstag.”
Ingen hörde.
Ingen svarade.
Men Jesus såg allt.
Sen kom psalmerna.
Oj.
Oj oj oj.
Det var ingen sång.
Det var ljudexperiment.
Det var 1400-talets Greatest Hits.
Ingen vet melodin.
Ingen kan börja rätt.
Alla väntar på tanten.
Tanten med järnröst.
Hon startar.
Vi följer.
Som i ett sektmöte.
Fast med mer orgel.
Varför inga textskärmar?
Karaoke-stil, storskärm, neonram?
“Bred dina vida vingar”
och så vidare i neon.
Det hade hjälpt!
Ökat sångglädje!
Ökat deltagande!
Plus gästnöjdhet!
Kyrkokaraoke utan sprit.
Men med känsla.
Plus PSALMER i caps.
Folk hade älskat det.
Nåja.
Vissa.
Osäkerheten hur man skall bete sig?
Stå?
Sitta?
Böja sig?
Vem bestämmer det?
Folk bara reser sig.
Som om det var koreografi.
Jag hänger aldrig med.
Jag är alltid sist.
Eller först.
Eller mittemellan.
Jag föreslår trafikljus.
Grönt: stå.
Rött: sitt.
Blinkande gult: bered knä.
Man måste få hjälp.
Man är bara människa.
Inte liturgisk robot.
Viskandet.
Det slutar aldrig.
Folk viskar i vädjan.
Folk viskar i panik.
Folk viskar om kakor.
“Efteråt blir det fika.”
“Jag hoppas det är kärleksmums.”
“Jag hörde det är toscakaka.”
Men allt viskas.
Som statliga kakhemligheter.
Vi förvandlas i kyrkan.
Starka människor viskar.
Frispråkiga personer hukar.
Det är viskpsykos.
Det är akustikförtryck.
Snälla, kyrkan.
Låt oss tala.
Låt oss höja rösten.
Låt oss sjunga psalmer.
Med kraft & karaktär.
Eller åtminstone karaoke.
Med en liten blinkande boll.
Över orden.
Plus en tyst Jesus som nickar godkännande.
Amen & välsignat var det.
Men snälla nästa gång: ljudnivå normal.