Åska.
Himlens PMS.
Guds bowlingkväll.
Naturens hårda resetknapp.
Jag hatar den.
Den smyger in.
Som en stalker.
Med basröst & dålig attityd.
Sen – KA-BLAM.
Jag gömmer mig.
Som ett rådjur.
Fast utan horn.
Mer skam & fleecefilt.
Folk säger: “Mysigt ljud!”
Nej.
Nej nej nej.
Det är inte mysigt.
Det är trauma med eko.
Det blixtrar till.
Jag blundar hårt.
Som om ögonen hjälper.
Mot blixtar & fysisk undergång.
Det regnar snett.
Det mullrar djupt.
Det luktar elektricitet.
Samt stekt människa.
Jag går inte ut.
Folk är så avslappnade.
“Det är bara åska.”
“Älskar när det mullrar!”
Sociopater.
Hela bunten.
Jag var till havs.
Det small i båten.
Blixten sa hej.
Jag sa nej.
Sen grät jag inombords.
Sedan dess: skraj.
Ålder hjälper inte.
Tvärtom, värre.
Nu hör jag mullret.
I min själ.
Jag slutar andas.
Jag slutar röra mig.
Jag slutar känna hopp.
Jag slutar vara människa.
Jag är ett fruset bylte.
Väderappar ljuger.
“20% risk.”
Sen: världens undergång.
I trädgården.
Med sniglar som flyr.
Grannarna grillar.
Jag gråter.
De skrattar.
Jag svettas.
Det här är krig.
Åska är inte väder.
Det är ett straff.
För mänsklig hybris.
Plastbestick & min barndom.
Jag vill fly.
Men vart då?
Molnet följer mig.
Som en psykopat.
Med ljuseffekter.
Så jag gömmer mig.
I badrummet.
Med choklad & gamla VHS-band.
Samt hoppas.
Att åskan dör.
Att livet återvänder.
Att jag slipper dö.
Av skräck & elchock.
