VARNING.
Det här inlägget innehåller sorg.
Barnslig sorg.
Riktad mot Pikachu.
Min brorson samlar.
Pokémonkort.
Förhoppningar.
Besvikelser.
Vi går förbi butik.
Han får glans i ögonen.
Han säger:
“Snälla, bara ett paket.”
Jag svarar som vuxna gör:
“Vi får se sen kanske.”
Vilket betyder:
“Ja, absolut direkt nu.”
Vi köper ett paket.
Han öppnar med kärlek.
Han öppnar med magi.
Han öppnar med puls.
Sen kommer skiten.
Luftballong-Ratata.
Hattlös Weedle.
Grå zon hamstrande Zubat.
Han tittar.
Han tystnar.
Han säger inget.
Vilket är värre.
“Det var inget bra.”
säger han till slut.
Jag köper ett till.
Han öppnar igen.
Där ligger:
Två ekorrar & sorg.
Jag tänker:
Vad.
I.
Helvete.
Nintendo.
Vi har nu köpt sexton.
Sexton paket.
Sexton suckar.
Sexton förlorade barndomar.
Jag googlar “Pokémon fusk”.
Jag googlar “Kan Pikachu brinna?”.
Jag googlar “Karma mot barnbedragare”.
På min tid fanns hopp.
Man kunde få en Dratini.
En Alakazam.
En glittrig Charizard.
Nu får man:
“Gymtränarens fuktiga linneduk.”
eller
“Kattliknande sten i regn.”
Jag är en vuxen.
Jag vill skydda barn.
Jag vill se dem le.
Inte öppna misär.
Men Pokémon säger:
“Köp fler.”
“Köp mer.”
“Vi gömmer lyckan i nästa.”
Det är inte kort.
Det är trauma i plast.
Det är plastförpackad svekekonomi.
Det är barnsligt gråtfärdig kapitalism.
Jag säger så här:
“Om ni sabbar hans barndom kommer jag personligen kasta Snorlax i havet.”
Låt barn vara barn.
Låt kort ge glädje.
Låt Pikachu skärpa sig.
Låt oss tro igen.
För just nu är Pokémon:
En dyr liten besvikelse.
I glänsande folie.
Med sorg inuti.
