Vem är du?!

Jag såg henne på stan.

Log.
Vinkade.
Hälsade glatt.
“Heeeej!!”
Som om vi delat liv.
Minst två vinresor.

Hon log tillbaka.
Lite tveksamt.
Men ändå: medspel.
Jag sa saker.
Hon svarade.

Vi hade ett samtal.
Om… nånting.
Väder?
Hundar?
Livet?
Det kändes… innerligt.
Som gamla vänner.
Eller typ kusiner.
Eller ex.
Vem vet? Inte jag.

Och hela tiden tänkte jag:
Vem är du?!
Var har jag sett dig?
Jobb?
Fest?
Ögonlocksmassagekurs?

Sen slog det mig.
Hon jobbar i kassan på Hemköp.
Där jag handlar bröd.
Och ibland schampo.
Vi har aldrig pratat mer än “vill du ha kvittot?”

Jag har alltså just haft en femminuters-konversation. Med en person som scannar min falukorv. Och jag betedde mig som om vi gått gymnasiet ihop.

Men vi båda spelade med.
Det var som social teater.
Medelålders improvisation.
Och nu måste jag byta mataffär.

För hon vet.
Och jag vet.
Att vi båda låtsades.
Men gjorde det väldigt bra.