Allt går framåt. Allt utvecklas.
Vi har datorer. Smartphones. Elbilar. Rymdturism.
Vi har kylskåp med wifi.
Vi har robotar som dammsuger snett.
Men tänderna då?
Fortfarande borsta.
Två gånger om dagen.
Två minuter. Med fokuserad smärta.
El-tandborste eller manuell?
Spelar ingen roll.
Man står där ändå.
Dreglar. Stelnar i axlarna.
Frågar sig själv: är det så här livet blev?
Allt annat fixas av teknik.
Men inte detta.
Inte tandborstningens eviga ritual.
Vi är slavar under fluoret.
Och visst. De säger: det är viktigt.
Men varför har ingen löst det?
Var är tand-pillret?
Var är mun-tvätten från framtiden?
Vet du varför?
För det finns pengar i borst.
Enorma tandborstepengar.
Mintsmakad profit.
Det är tandborst-kartellen.
De tjänar på vår smärta.
På våra skummande munnar.
De vill att vi borstar.
Varje dag. I all evighet.
Det är alltid “byt borste ofta.”
“Ny modell! Med LED-ljus!”
“Nu med bluetooth!”
Tandborsten kan prata med din telefon.
Men kan den borsta åt dig?
Nej. Den ber dig själv borsta.
Man står där.
Halvnaken. Trött. Skummig.
Tittar sig i spegeln.
Och inser:
Jag är fånge i badrummets Matrix.
Så nej.
Jag är inte konspirationsteoretiker.
Jag är bara trött.
På plast. På timerfunktion.
På “tryck inte för hårt”.
Ge mig frihet. Ge mig tablett.
Ge mig en framtid utan tandkött.
Jag kräver utveckling – med vitare leende.
Och gärna utan att stå och skaka framför spegeln.
Sju på morgonen.
Som en löddrig idiot.
Jag inte bitter. Inte alls bitter på tidstjuvarna.
