Det här är inte mat.
Det här är ett trauma.
Det började med Wolt.
Det slutade i själsbrist.
Jag ville bara ha pizza.
Inte terapi.
Inte livskris.
Bara smält ost & kärlek.
Bara tomatsås på tygel.
Bara ett uns salami.
Men så blev det Wolt.
Jag kände mig stark.
Jag kände mig trygg.
Jag kände mig lurad.
Beställde från pizzeria med stjärnor.
Allt såg fantastiskt ut.
Jag valde Visuvio.
Klassiker.
Trygg.
Stabil.
Röd keps.
Tryckte på beställ.
Andades djupt.
Sen började tankarna vandra.
Kanske skulle jag valt annat.
Mamma Mia.
Lät ju piggare.
Kanske en Bianca.
Vit botten.
Kanske skulle jag tagit sushi.
Kanske skulle jag blivit vegan.
Kanske skulle jag blivit munk.
Kanske skulle jag flyttat till Island.
Kanske är jag fel person.
Skärmen sa “din order är mottagen”.
Jag sa “mitt liv är trasigt”.
Tiden gick.
År passerade.
Bönder föddes.
Vår blev höst.
Fortfarande ingen pizza i sikte.
Sen.
Någon såg min order.
Någon människa rörde vid hoppet.
En digital hand i mörkret.
Jag log som ett barn.
Jag grät som en get.
Men inget hände sen.
Det stod “tillagas nu”.
Jag stod i hallen.
Jag stirrade på väggen.
Jag kände hur benen dog.
Jag föreställde mig pizzabagaren.
Kanske hade han somnat.
Kanske låg han på golvet.
Kanske sprang han från eldsvåda.
Kanske var han ett hologram.
Efter 35 glömda minuter.
Budet dyker upp i appen.
Men kör åt fel håll.
Åker till Umeå.
Fel väg.
Tar paus i Karlskoga.
Min pizza är på semester.
På sightseeing runt Västmanland.
Jag följer hans rörelser slaviskt.
Jag följer hans själ.
Jag förlorar min egen.
Sen vänder han.
Mot Malmö.
Jag ber till Wolt-gudar.
Han närmar sig kvarteret.
Han närmar sig ödet.
Han stannar vid grannens port.
Till slut.
Jag får pizzan.
Den skakar i kartongen.
Den är kall & trött.
Den viskar “ät inte mig”.
Jag lyder inte längre lagar.
Jag bär den till airfryern.
Slice för slice i ensamhet.
Som att värma svek långsamt.
Det luktar damm & sorg.
Det smakar uppgiven oregano.
En & en halv timme.
För detta.
För detta!
Jag kunde gått sju minuter.
Jag kunde burit pizzabagaren.
Jag kunde dött lyckligare.
Jag tror det var mitt fel.
Kanske fel pizza från början.
Kanske fel app.
Fel dag.
Kanske fel på hela mig.
Kanske borde jag fasta.
Så nu säger jag bara:
Låt detta bli en varning.
Låt ingen annan gå vilse.
Låt ingen annan ruccolalida.
Låt ingen annan Woltdrabbas.
Aldrig mer Wolt.
Till nästa gång.
