Jag älskar spaghetti.
Som andra älskar barn.
Eller WiFi.
Eller fred.
Jag drömmer om pastan.
Somnar med Barilla i famn.
Vaknar av parmesanröster.
Men det finns ett men.
Ett men så stort.
Att universum vacklar till.
Kastrullen.
Den förbannade kastrullen.
Djävulens lilla rostfria skratt.
Spaghettin passar ju aldrig.
För lång.
För stolt.
Liksom orimligt majestätisk.
Man trycker.
Man svettas.
Man knäcker två revben.
Och ändå : “En tredjedel sticker upp som en obstinat trumpetare.”
Vattnet kokar.
Spaghettin kokar ej.
Alltså, inte hela.
Halva är perfekt al dente.
Andra halvan:
Rå.
Hård.
Hämndlysten.
Som att tugga ånger.
Med parmesan & skam.
Jag grät en gång.
Inför min kastrull.
Den hånlog.
Självklart.
Så som bara kastruller kan.
Men sen.
En vision.
Ett tecken.
Stekpannan.
STEKPANNAN, FOLKET.
Vem visste?
Inte jag.
Inte Gud.
Inte ens Paolo Roberto.
Men plötsligt där.
I teflonens famn.
Kokar spaghettin.
MED VÄRDIGHET.
I STEKPANNAN!
Hela nedsänkt.
Som på spa.
Lugn.
Harmonisk.
Redo att bli älskad.
Saltet blir som poesi.
Pastan smakar semester.
På italienska.
Med glittrande ögon.
Nu kör jag dubbelpanna.
En till sås.
En till spaghetti.
Det fräser.
Det doftar.
Det gråts av lycka.
Jag ser mig i spegeln.
En man.
Ett geni.
En spaghettins upphöjare.
Och du då?
Ska du stå där?
Med din förkorta kastrull?
Eller bli fri?
Som jag?
Som spaghetti i panna?
Gör det nu.
Res dig.
Fräls dig.
Länge leve stekpannan.
Länge leve pastan.
Länge leve vi & våra kokta drömmar.
